Gråtfärdig...

Inte nu igen... Varför måste man alltid känna sej så himla värdelös och maktlös
som förälder?
Jag hoppas att det löser sej nu när förskoleklassen börjar imorgon och Linus får vara med barn som han ska vara med de närmaste 7 åren.
Han leker mest med S när dom är ute, men skit dagis fröken har ju sett till att dom inte får gå i samma klass
:(
Jag frågade idag om han inte hittat kompisar på sin egen våning (finns 3 våningar/ 3 klasser), "nä jag behöver inga kompisar, jag kan leka själv". Mitt hjärta går sönder när jag hör sådant, men som sagt, jag kommer att avvakta lite nu när klassen drar igång och hoppas att det löser sej.
Annars är det bara att börja om igen, fan har ju gjort detta en gång och det var jobbigt nog.

När vi hämtar Rasmus på dagis så kommer alla hans kompisar där fram och kramar om honom och han verkar mer än gärna vilja stanna och leka med dom.
Varför ska allt vara så svårt...

Har oxå påbörjat projekt eyeQ, ett kosttillskott för barn som har lite sitta still problem. Håller en tumme för att det ska fungera, för genom vårdcentralen får man ju nada hjälp. Har nu stått i kö över 5 månader för att få komma till en psykolog... man måste ha gått till en sådan för att få remiss till hab. på lasarettet. Totalt värdelöst!!!


Nä nu ska jag se till att ta en lugn eftermiddag med mina barn